Cursum perficio.

Alla skaffar barn, vi skaffar hund.
Precis som jag vill ha det nu.
Jag är fan inte färdig med allt. Jag vill resa, jag vill supa och svina på cruisingar i sommar. Jag vill åka på festival och inte bry mig om nått annat än banden som spelar. Jag vill kunna gå ut, utan att släpa med mig en barnvagn. Jag vill kunna komma på fest om nån frågar mig dagen innan. Jag vill kunna komma på halv 8 på kvällen att jag vill åka till Olstorp och festa. (En hund kan man såklart inte lämna ensam för länge heller, men det är ändå en stoooor skillnad)
Dessutom vill jag att nån av oss ska ha fast jobb, helst båda, och att jag ska hinna gå en utbildning på högskolan. Den jag vill gå är klar om 4 år, då är jag 25 och det tycker jag är en bra ålder att få barn i! Man är stabil, har vuxit upp och levt med varandra länge. Man har förmodligen andra mål (gäller inte pundare och socfall som vägrar jobba/utbilda sig) och är mer trygg i sig själv.

Jag skulle inte vilja vara gravid, föda, och ha en skrikande bajsande bebis som håller mig vaken hela nätterna. Sen vill jag det såklart, men inte nu. Nu räcker det med valpen som sover som en stock på nätterna och mest bajsar av sig självt ute. Han skriker inte, han är lättare att ta med sig än en barnvagn och han växer inte upp och ska ut och supa och kalla mig för idiot ;) Sen är ju bebisar jättesöta såklart, men för mig känns det som man slänger bort sin ungdom. Den kommer liksom aldrig mer igen.

Och detta är ju alltså vad JAG vill, jag är jätteglad för dom jag är bekant med som har fått eller ska få barn och tycker inte att dom har gjort fel val eller är dumma. Detta var bara min reflektion över om JAG skulle få barn nu.

fast å andra sidan så har jag ju faktiskt tre barn redan!